Lasse Marhaug: Tapes 1990-1999
4 CD Box Set - Pica Disk, 2007 - Pica001
Reviews:
Lasse Marhaug - Tapes 1990-1999
Norway and “extreme” music. I know what you’re thinking: black metal. Well, this isn’t Lasse Marhaug’s lost “metal” archive. But the Norwegian noise architect – who’s been called the Nordic Merzbow – makes music as frosty, intense, and relentless as Burzum or Darkthrone. There’s something about the temporary, almost fragile form of magnetic tape that’s quite appealing. Everyone reading this can remember the simultaneous horror of a beloved recording being mangled by spools, even as we marvel at the fantastic, otherworldly sound the destruction created. (And yes, the metaphoric possibilities here are endless.)
Marhaug – who has received more notice of late, due to his involvement in ensembles like Ken Vandermark’s Territory Band – is a specialist in such experiments with loss and damage. This four-disc set (mostly solo Marhaug, though there are several tracks where he collaborates with folks like Bad Kharma) is no mere nostalgia trip, no exercise in wistful remembrance of some “good old days.” It’s fresh, disturbing, and very, very fun. Some tracks are cavernous, groaning, and sound like the end of all things. Others are more dense, playful, and referential, crammed with multiple sound sources piling into each other like highway wrecks. Muffled or blaring, percussive or spacious, hellish or more hellish. Some of it, like “Untitled #1,” is just unbelievably caustic and teeth-rattling – like Sheer Hellish Miasma but years earlier.
This is the kind of richly imagined music that powers up language, a sound so alien and so completely itself that its violence and unfamiliarity convey very direct and coherent, if improbable imagery. This is most true on the longer pieces, which sound to me like extended field recordings assembled in a land of angry machines – they shriek and drone in rapid shifts like two mechanized boxers. On tracks like “Noise Ninja,” Marhaug layers these effects and creates a towering edifice of noise.
But just as you start to appreciate the craft and the detail… POW! This stuff is just relentless, like a revenant howling to break free of its mechanized confines. “Untitled #4” sounds like mutant horns – shofars, a tag team of Albert Aylers, and a wheezing beer hall band – run through beat up analog processors. You almost feel sorry for the mutated source materials, so distorted and transformed that they sound like the aural equivalent of a disfigured corpse (for a quick study in effaced identity, listen to the old timey voices buried beneath “The Girl Who Always Eats Chocolate”). Listening to each of these hour-plus discs leaves you dizzy, but somehow energized by precisely the harshest moments: the huge chorus of struck metal on “Wish You a Merry Christmas,” locked into a construction-site drill riff, repeating endlessly in your skull; “More Guts Than Brains,” which is like a blast of glaring, harsh light after being entombed for a while; or the mutant industrial music, deconstructed and reassembled, of “Miss Plastic Murgatroid’s Red Metal Wet Dream” (all amplified metal, like rusty screwdrivers contact mic’d and used on excited strings and space fossils).
How, then, to make sense of five hours of noise that at times beggars description? The power, depth, craft, and vision of these pieces are impressive. Nothing about this music sounds dated, in fact. I guess if you wanted to sum it up, you could look to “Kommer og Gar,” which features a stilted voice quoting Baudelaire: “There is no forgiveness without bloodshed.” Then again, maybe it’s as simple as the brief spasm on the final disc, aptly entitled “I Like Violence.”
By Jason Bivins, dustedmagazine.com
Lasse Marhaug
Tapes 1990-1999
Pica Disk 001 CD x 4
This four-disc set, the first release
on Norwegian sound sculptor Lasse
Marhaug’s Pica Disk label, offers up
the prequel to his huge and varied
output of the last several years.
Compiling his cassette releases of
the 1990s, it’s yet another testament
to his versatility and skill with what I
will delicately label sound manipulation.
Anyone only familiar with this
prolific artist’s contributions to Ken
Vandermark’s Territory Band, or to his
mind-stomping assaults as a seminal
member of Jazzkammer, will have
heard only a part of the spectrum so
nicely captured in this set. Yes, the
grinding intensity and pure impact
are here from the beginning, the
four-minute Zonked Scum demo a
jaw-dropping stomach-raising ride
through distorted low-end pitch
fluctuation and rumble. Yet, the
brief vocal snippet crammed in the
middle and the gradual incorporation
of higher frequencies suggest that
a unique compositional aesthetic
was also in formation. Cutups and
turntablisms are introduced in the succeeding
tracks as variants of Herbert
Mullin are adopted and mutated as
pseudonyms. “Delirium Acutum” is
a hilarious look at what can be done
with a record collection, some body
functions and the neat little squeak
a cassette player makes when you
stop recording. Cutups and repetitions
have remained a mainstay of
Marhaug’s approach to composition;
even the brief blast of “Megadecimal
Shriek,” a late 1990s work, depends
on loops to sustain it. However, as
the 1990s progressed, they became
integrated in a language that was
somehow more spontaneous, the
patterns never so easy to detect as in
the earlier works in this set. The epic
“Monster,” clocking in at just under
30 minutes, is a deafening statement
that runs the spectral gamut
while maintaining an extremely high
dynamic level. Much of the early
humor is gone, not to return until
a project like “More Sugar Please”
brings a few slides and swoops to the
higher frequencies, but “Monster” is
a thing of intense power and beauty,
unfolding with the majesty and
variety of which latter-day Merzbow
seems all too often incapable. While
there is a healthy degree of violence
in Marhaug’s music, he serves no
master and espouses no dogma. The
thunderous gunshot evocations of the
youthful “Eurotrash” are simply that,
and the human screams begin to take
on the hypnotic qualities of incantation
as they proceed. Whether in
collaboration or solo, these tracks
present the work of a sonic explorer.
While so-called Norwegian noise is
diverse enough to render the category
meaningless, Marhaug’s work
is the real thing; for those in search of
visceral bursts of electronic scree and
splatter in the service of great compositions,
one need look no further than
this exhaustive chronicle of Marhaug’s
initial development. Marc Medwin, Signal to Noise Magazine
Lasse Marhaug, "Tapes 1990-1999"
Norwegian noisehead Lasse Marhaug clearly has an affinity for the cassette tape and the underground culture that went with it. So I have no doubt he compiled Tapes 1990-1999 with some sense of trepidation, going from that lo-fi handmade scene to the world of professionally manufactured digital recordings. At the same time, however, it is a testament to his art and talent that those hand dubbed tapes are now being presented as a beautifully packaged four disc boxed set, complete with a 24 page booklet of essays and reproductions of tape artwork. Picadisk
In the early days of the noise "scene," cassette tape was the great equalizer. Unlike pressing vinyl or CDs, anyone with a cheap recorder and a few bucks could release an album, usually complete with low resolution photocopied artwork. Nostalgia aside, few people could really claim to miss the hissy low fidelity sound, the unreliability of most tape decks (nothing worse than getting a brand new tape "eaten"), and even on the artist end, surely the speed of modern CDR burners is a godsend when compared to the length of time it took to do real-time dubs.
While the fidelity of noise recordings may seem oxymoronic to some, the tracks across these discs sound very clean and clear. Sequenced in chronological order, the first disc captures his early work as Herb(ert) Mullen (and a few tracks as Egoproblem). This early material shows a novice at work, sometimes sustained fuzz roar ("Untitled") to spastic tape splicing of belching, random speed metal and dialog bits ("Delirium Acutum"). Other experimentation is notable too, such as the junk percussion of "Skinpeel" and the minimal static meditation of "Out."
By the second disc Marhaug was using his own name, and had found his voice in the noise world, delivering brutal, subwoofer scraping noise exemplified on "Monster," which, at 28 minutes, takes up nearly half of the disc. This is not easy listening, but it is noise done right, full of channel-panning brutality and a subtle hint of texture that rewards repeat listening. Disc three shows him stretching his legs again and trying new things, retreating from sheer brutality to more experimentation, such as the mutilated jazz loops of "Untitled #2" and the silly tones of "Wish You A Merry Christmas."
The last disc (and most recent work) also shows this penchant for experimentation. The destroyed cheesy beat box loops of "Side B" are neither consistent with the in your face percussion of Wolf Eyes, nor are they at all reminiscent of anything vaguely labeled "electronic." The bizarre rhythmic loops of "Untitled" are similarly difficult to classify. There is no identifiable percussion sound but a rhythm is discernable nonetheless. The full on eardrum shattering noise is present as well: the full 20 minutes of "Miss Plastic Murgatroid's Red Metal Wet Dream" is well equipped to contribute to hearing loss for those who choose to go down that path.
The idea of five hours of pure noise might seem extremely daunting to all but the most hardened of harsh noise heads, but in truth, Marhaug's diverse approach to sonic destruction makes it more than just a pleasurable listen. Tapes is great opportunity to hear a prolific artist hone his craft, and is a great set as well. It's plenty harsh and painful as well for the biggest noise fans, complete with the power to alienate neighbors and friends.
(Creaig Dunton, brainwashed.com)
Lasse Marhaug: Tapes 1990-1999
Den gode, gamle kassetten har gradvis gått fra å være et musikkformat på linje med vinyl og CD til å bli DIY-plateselskapenes bestevenn. Lave kostnader, lett tilgjengelighet og et stort potensiale for kreative innpakningsløsninger har ført til en overflod av utgivelser av sterkt varierende kvalitet, som oftest godt plantet innenfor sjangre helt på utkanten av mainstreamen - støymusikk, for eksempel. Kassettene gis som regel ut i latterlig lave opplag, og bare et halvt år etter utgivelsesdato kan de være plent umulige å få tak i. All honnør bør derfor gis til Lasse Marhaug for at han nå velger å la et knippe gamle kassettutgivelser stå opp fra glemselen, spesielt når kvaliteten er såpass slående som den er her.
Tapes 1990-1999 er som tittelen tilsier et utvalg innspillinger fra Marhaugs ni første år som aktiv støyartist. De fire diskene er stappet til bristepunktet med musikk, og kommer huset i en luksuriøs boks som også inneholder et 24-siders hefte med to korte tekster, reproduksjoner av de originale omslagene og litt informasjon om hvert spor. Navn som Government Alpha, Macronymphia og Grunt dukker opp som samarbeidspartnere, noe som burde være nok til å få enhver kjenner til å fråde om munnen.
Den første disken dekker det lengste tidspennet, og er også boksens virkelige skattekiste. Skivas sytten spor dekker de fem første årene i Marhaugs karriere, da under pseudonymet Herb Mullin, og viser at Marhaugs støy helt fra starten av var fokusert og velutført. Skiva er innom alt fra dystre uværsskyer av bunnfrekvenser via lo-fi tapeloops til spastiske lydcollager, alt utført med en sjarmerende hjemmelaget estetikk og en real dose pause-startknapp-redigering. Glimrende saker, og både bredden og kvaliteten i materialet imponerer stort.
På den andre disken har Marhaug funnet stilen sin: Tung og brutal ekstremstøy levert i et heseblesende tempo, med få eller ingen pustepauser. Det er veldreide saker, men sammenlignet med den første skiva mangler den store variasjonen, og sytti minutters brutal harsh noise avsluttet av et 28 minutter langt samarbeid med sexstøyeren Macronymphia er en utmattende opplevelse som kun veteranene vil komme tilbake til. Om lyttingen brekkes opp i et par biter blir det straks mer lettførdøyelig, men disken som helhet faller fortsatt litt mellom to stoler – musikken er hverken like velutført eller variert som den på disk tre og fire, eller like historisk interessant som den på disk en. Marhaug utvider reportoaret sitt betraktelig på de to neste skivene, og materialet er for det aller meste både involverende og variert. Støy står fortsatt øverst i hovedssetet, og utvikles til å bli mer og mer finurlig strukturert, involverende og teksturelt spennende. Noen steder fusjoneres støyen og andre musikksjangre, som på Ferecius Dopes-samarbeidet Side B fra disk fire, hvor knusende bassfrekvenser og hyperaktiv kutt-opp-støy legges over en hakkete trommerytme. Et annet høydepunkt er Miss Plastic Murgatroid's Red Metal Wet Dream, et nitten minutter langt mesterverk i smertefulle frekvenser, psykedeliske oscillasjoner og heseblesende bevegelse det virkelig ryker etter.
Samtlige CD-er klokker inn på rundt sytti minutter, noe som tilsier rundt fem timers spilletid totalt. En riktig gigant av en utgivelse med andre ord, og selv om innpakningen er ryddig og pen er det en kranglete og voldelig musikkopplevelse som venter en når man stapper en CD i spilleren, som med det meste som bærer Marhaugs navn. Det er mye å hente her, også for lyttere med bare en flytende interesse i sjangeren - den første disken i særdeleshet presenterer trolig noe av den aller første støyen som ble innspilt i Norge, og er derfor et viktig dokument i historien om en av våre mest berømte musikalske eksportvarer - men det er tydelig at dette først og fremst er en utgivelse for fansen, enten det er av Marhaug spesielt eller av støymusikk generelt.
Og sett fra det ståstedet er Tapes 1990-1999 bortimot perfekt. Nydelig innpakning, fin (dog noe varierende) lydkvalitet og ikke minst kvalitetsrikt støy som makter å være spennende både fra et musikalsk og fra et historisk synspunkt er ikke dagligdagse saker, spesielt ikke i det volumet den presenteres i her. Tommy Carlsson skriver i det medfølgende heftet: "No Lasse, no Norwegian noise." Vel, det er godt mulig den ville oppstått før eller siden uten ham, men det er svært tvilsomt at den ville vært like bunnsolid og sunn som den er i dag uten Marhaug ved roret.
(Emil Øversveen, hissig.no)
Lasse Marhaug: Tapes 1990-1999 - PicaDisk PICA 001
Lasse Marhaug bor inte på Myspace. Istället har han byggt ett litet slott med skivbolaget PicaDisk, vars första utgåva består av honom själv på längden och tvären. ”Tapes 1990-1999” är en generös box med återutgivningar av hans musik från 90-talet, då distribuerade på kassetter i minimala, sedan länge utgångna upplagor.
Fyra cd. Fem timmar extrem noise. Ingen sak för den som redan har ”Merzbox”, Merzbows legendariska 50-cd-samling. Ändå svårsmält för flertalet. Hur förklara skönheten i rundgång, brus, slammer, oljud? Masami Akita (Merzbow) gav en gång svar på tal: ”If ’noise’ means uncomfortable sound, then pop music is ’noise’ to me.” Kanske är det så, bara en fråga om smak.
De som hört Lasse Marhaug live vet att han gillar starka ljud. Redan i tonåren var han inne på det fysiska med konkreta ljud att ta på, ljud som invaderar och beter sig i kroppen. Den första låten i boxen, ”Untitled” från 1990, gjorde han som 16-åring. Den börjar som ett långt, utdraget oväder med tjutande stormbyar innan en inklippt röst avbryter, och sedan tillbaka in i stormögat. Det tidiga materialet är oslipat och utan manér, utan fejkad attityd som skymmer denna lust att töja på yttrandefriheten och maximera ljudens beståndsdelar. Det som hörs är en mycket passionerad ung man besatt av att utforska noisens hela palett.
Numera ser man ofta Lasse Marhaug hukad över en laptop. Men i låtarna från de första åren av 90-talet arbetade han ofta med bandkollage som fogats ihop med kassettspelare och effektboxar. Det är unga avtryck i en terräng av skir experimentalism. Marhaug bråkar med tekniken, leker och upptäcker, klipper och fogar samman fragment. Förvånansvärt mycket av det tidiga materialet kan sorteras under ljudkonst – vissa låtar är så fria i formen att jag kommer att tänka på Nam June Paik eller praktnaivisten Jean Dubuffet, även om Marhaug är långt stökigare och mer aggressiv.
Variationen i uttryck och ljudkällor är stor under det tidiga 90-talet. Det var som bekant en speciell epok, kulmen av D-I-Y och den slags bandmusik som började med postpunken ett drygt decennium tidigare. För Lasse Marhaug verkar kassettbandet rymma en estetisk kvalitet snarare än att bara vara ett praktiskt medium för billig distribution i små volymer. Låtnamnen talar för sig: ”Music on Tape”. ”Bullet in the Tape”. ”Red Tape Rot”.
Överlag låter det inte bara skitigare än cd-kvaliteten, här saknas också dagens muskliga kompressorer och mastringsmöjligheter. För just noisemusik är brusande kassetter inget problem, tvärtom ger det lyssnaren mer av ljud att lyssna på nära, nära. Som låten ”Imortal, Unchained, Dumb” (1993) med fläckiga kaskader av vitt brus insprängt i korta klipp från tv-filmer. Eller ”On-Off” (1995) med gungande sprakexplosioner på en lyrisk matta av porlande vatten. Trots svaj och brus låter det magnifikt, särskilt i hörlurar.
Boxen presenterar låtarna kronologiskt. Jag gillar det. Man kan höra hur Marhaugs experimenterande tar nya språng längs den musikaliska livsväg han valt. Jag kan imponeras av envisheten. Att han hållit sig så strikt till noisens grundpelare och nästan aldrig släppt loss i melodi eller harmonik och bara sällan laborerat med rytm (i vanlig mening). Nej, det handlar om klangfärg. Och Marhaug är tveklöst en av noisemusikens allra känsligaste målare.
Många låtar går i vitt brus och gör skitont: ”White Inferno” (1996) är elak även på låg volym, det är ”Metal Machine Music” från sovrummet. ”Noise Ninja” är en hårdpressad laserstråle. Den nästan trettio minuter långa ”Monster” – kassettbanden var ju som gjorda för noisens långa, inte sällan självalstrande no-input-experiment – är en svettig, sårig, bubbligt skrattande överdos av elektricitet. Visst kan det ibland låta som tortyr av grannens katt, men det är ett misstag att inte notera humorn och det livsbejakande i Lasse Marhaugs musik. Själv började jag vissla på ett par låtar. Inte av vanära, bara stimulerad. Sympatiskt nog har Marhaug varken i inspelningar eller på scenen frossat i kinky sex, blod och död. Låttitlarna skvallrar däremot om intresse för mat – choklad, glass, kött, kyckling – men det kan förstås vara dimridåer.
Med tanke på att noise är en rätt självförklarande musikgenre – man får i stort sett vad man lyssnar till – är det inte mycket att säga om undertexter till musiken i boxen. Däremot märks det år för år hur Marhaug blir alltmer skicklig på att kontrollera sina ljudkällor och styra ljuden dit han vill. Eftersom noise till så stor del handlar om att kontrollera kaos och det oväntade – i motsats till noterad musik som strävar efter att återges så som den spelades in – ligger storheten i att arbeta fram och hantera sin valda ljudmassa. Det är kompositionella egenskaper som hade värderats högre i andra musikvärldar, men nu lirar ju noisen i en annan division än konstmusiken.
Som noisemusiker sysslar Marhaug inte med toner och kan därför inte gärna kallas tonsättare, men i det oerhörda kreativa flöde han vistats i de senaste decennierna – utgivningen lär luta mot bortåt 200 titlar – är det synd att hans musikerskap inte är mer känt.
Live förmedlar han alltid uppriktighet, hängivenhet, konsekvens. Fokuseringen hör jag rakt genom boxen, passande nog vikt en lyssningseftermiddag med regn, regn, regn. Marhaug har hållit kursen, trots avstickare till metal, jazz, ljudkonst och musik för scenkonst. Och, inte att glömma, rock! Om något är Lasse Marhaug en rocker, en trasher av ljud och ibland utrustning. Kraften som alstras live måste ta vägen nånstans. Det är samma energier man kan uppleva på en Wolf Eyes-konsert. Glad, positiv aggressivitet.
Som trampolin ned i den ymniga Marhaug-floden är ”Tapes 1990-1999” kanske inte den bästa väg som kan rekommenderas. Börja istället med hans mästerliga ”The Shape of Rock To Come” (2004). Den röstades faktiskt fram som nummer 19 i Dagsavisens lista på de 30 bästa norska skivorna någonsin. Gå därifrån vidare antingen via hans solokarriär eller via de många samarbetena. Jazkamer förstås, det ständiga samarbetet. Eller med Fe-Mail, The Skull Defekts, Nash Kontroll, i duos med Frode Gjerstad, Alexander Rishaug, Maja Ratkje, Paal Nilssen-Love. Vik därefter öronen åt ”Tapes 1990-1999”. Om de 500 exemplaren av boxen tagit slut, köp en kassett.
(Sven Rånlund, Sound of Music)
Lasse Marhaug
»Tapes 1990-1999«
»No Lasse, no Norwegian Noise.« Stichhaltiger hätte es Tommy Carlson in den Linernotes von Lasse Marhaugs neuester Veröffentlichung, der imposanten CD Box »Tapes 1990-1999«, kaum ausdrücken können. Auf insgesamt vier Tonträgern präsentiert Marhaug eine Zusammenstellung seiner jugendlichen Musikexperimente, die alle ursprünglich auf dem in der Noise Szene so beliebten Speichermedium, nämlich der Kassette, erschienen sind. Jene frühen Veröffentlichungen spiegeln bereits die stilistische Vielfältigkeit Lasse Marhaugs wieder, die einen festen Bestandteil seiner heutigen Arbeiten ausmacht.
In einer Zeit, in der die stürmischen Angriffe des norwegischen Black Metals ihre kreativen Höhepunkte feierten, begann Lasse Marhaug die mannigfaltige Klangsprache der Noise Musik zu erforschen. Obwohl er bekennender Metalfan ist und damals auch Kontakt zu seinen satanischen Landsmännern unterhielt, weisen keine der auf der Kompilation enthaltenen Arbeiten klare Referenzen zu den extremen Spielarten des Heavy Metals auf. Lediglich die Gestaltung der Coverartworks, die im Booklet alle ausführlich abgedruckt wurden, lässt seine Affinität zu jenen metallischen Klangstürmen erahnen, zeichnet aber auch eine starke Verbundenheit zu der verstörenden Ästhetik des Industrials. Lasse Marhaugs musikalische Programmatik gestaltet sich allerdings weitaus vielschichtiger. Es steht natürlich völlig außer Frage, dass auch die typischen Klangextremismen der Noise Musik nicht fehlen dürfen. Neben der statischen Unerbittlichkeit rauschender Klangwände stößt man ebenso auf die die obligatorischen Lo-Fi Recordings – schmutziges Audiomaterial, dessen miserable Aufnahmequalität wie eine verunreinigte Wunde unnachgiebig Eiter auszustoßen scheint. Obwohl diese Stücke von einer konzeptuellen Simplizität durchdrungen sind, geht Lasse Marhaug mit einer akribischen Genauigkeit ans Werk und präsentiert einen virtuosen Umgang mit Klangtexturen und ihrer psychoakustischen Tragweite. Besonders eindrucksvoll sind aber seine frühen Turntable Experimente. Wilde, unberechenbare Klangcollagen aus kreischenden Saxophonen, klirrend übersteuerten Metallschlagwerken und Einspielern aus Gesprächsfetzen und Umgebungsgeräuschen. Ferner zeigt er ebenso seine Vorliebe für minimalistische Seitenhiebe aus kreischenden Feedbacks oder repetitiv pulsierenden Patterns, als auch seine Passion für Kollaborationen, die meistens von historischer Signifikanz sind. Zeigen sie doch Lasse Marhaug in Zusammenarbeit mit Musikern, die bereits auf eine ausführliche Lärmbiografie zurückblicken konnten.
»Tapes 1990-1999« ist eine gelungene Dokumentation eines Musikers, dessen künstlerisches Schaffen aus der kontemporären experimentellen Musik, sei es norwegischer oder weltlicher Provenance, nicht mehr wegzudenken ist. (Raphael Smarzoch, Spex)
Lasse Marhaug - Tapes 1990-1999(Cd Boxset) [Pica Disk - 2007]
This impressive Boxset brings together a selection of almost five hours of Norwegian noise maker/ soundsmiths Lasse Marhaug tape work over a nine year period. And it highlights his changing sound, different sound experiments and above all his inventive, clever, distinctive take on the noise genre that has made him one of the scenes most respected and critically acclaimed figures.
The four disk come inside a nice classy grey box with silver blocked title. Inside you get the four disks each inside there own paper sleeves and 24 page booklet with introductions from Tommy Carlsson (Abisko,Sugerhuva) and Tore H. Bøe (Origami Republika, The Nodic Miracle). The bulk of the booklet is taken over with the interesting,often bizarre and comical selves from the original tapes.
The first disk offers up seventeen tracks with varying running of one to six minute a piece with only one track going over the ten minute mark. The first disk mainly concentrates on Cut-up media and turntable collages. Sourcing from films, TV, stuck music elements and low grade noise elements. But it’s clear from these early stages Lasse had an ear for sound and how to place it in an enjoyable often surprising manner. This really side steps a bedroom project and present the listener with real audio art collage work. A few stand out moments would be the effective and eerier opener Untitled, from Zonked Scum Demo,which is made of great wind storm and bizarre beast roaring sounds. Giving the feeling of walking in some creepy snow cave and been followed by something, underneater the noise you can just make out almost-gone clunking doomy piano notes. Urethra which utilized coin feeding sound and speeds up and randomizer them, before adding in cut-up microphone buzz, muffled voices & scrunching sounds ect, all making a very enjoyable grey but darkly funny track. But these are really the tip of the iceberg as there so many enjoyable and varied tracks on offer here.
The second disk offers up six tracks and show him lengthening his tracks with a lot nearing the 10 minute mark and the last track Monster clocking in at near half an hour. This disk seems to see lesser use of recognisable media samples, more use of guitar and noise to sculpture the tracks, again with a real ear for building up sound textures and placing surprising and entertaining juxtaposition of sound with-in the tracks. It goes from; roaring storms of different textured static, to grey chugging guitar/electronic craft, to streached /bent clouds of voice muffle, to eerier and choking feed back buzz and cloud, to bellowed and chopped up rumbling tones, to rhythmic like static bashing and rolls of sound. The last track Monster been a highlight here as it bashers you through static and rumbled voice tones, with angler streached and bends of sound appearing like roaring oceanic Juggernaut's. Side steeping into rhythmic cluster of metallic sound, overload by billow roars and fog-horn call, before building up impenetrable electric feasting and ripping tones.
Disk three presents another ten track with a good mix of shorter and longer tracks. And it sees a slight return of more recognisable media elements, like sampled and morphed and melted easy listening loops, bent and overloaded Christmas jingles and drum patterns. But it also sees the tracks really boiling and seething this is noise at its most powerful, deadly and artistic. A lot of the tracks having a grab-your-throat urgency as Lasse cuts his noise craft into rhythmic choppngs, static storm overloads and melt you face audio cookings, but always with really artistic sound understanding, these tracks are moulded and developed then let loose to cause real terror.
Disk Four again features 10 tracks and another nice mix of shorter and longer tracks. Again a collection of varied and original noise craft going from ; bent sinister and speed up guitar atmospherics, to crawling whining noise loops, to bellowing static storms under run by strange rhythmic chatters, to laser sighted pulse grinds that boil in to creative phrase punches and hits. It's as good and varied as all the disks here. Amazingly enough over the massive near on five hours running time of the whole set, there are really no miss step or dud throw away moments.
One of the most important noise document to be released by one of the worlds premiere noise artist. Clearly one of this years noise releases and if your noise fan and don’t already have this you really have to ask yourself why? (Roger Batty, www.musiquemachine.com)
Lasse Marhaug
«Tapes 1990-1999»
Pica Disc
Støyens mester
Et tiår med kassetter har samlet blitt til årets støyutgivelse.
Om du er en Lasse Marhaug-komplettist, har du antakelig ikke penger, fritid eller skapplass til så mye annet. Støykunstneren har rundt 200 utgivelser bak seg, og mange av dem har vært tapt i tidens tåke, tilsynelatende fordømt til sakte forvitrende magnetbånd med ulike grader av tilgjengelighet. Men nå er mye av dette gamle materialet samlet på 4 CD-er med rundt fem timer øredøvende kvalitetsbråk. Den første discen spenner over det største tidsrommet, og inneholder mye ymse. Illevarslende vokalsamplinger og kroppslyder møter vegger av sonisk død, før disc 2 tar over med en mer tydelig Marhaug. På den siste halvparten av samlingen møter vi Marhaug som eksperimentlysten og i støyens eliteklasse. Det er til og med gjort plass til låter på rundt halvtimen i denne viktige samleren fra Norges fremste støykunstner. Bare ikke hør gjennom hele samlingen på én gang.
(Walter Wehus, Bergens Tidene)
Lasse Marhaug
Spaghetti Western Rainbow
Utech Records/www.utechrecords.com
Lasse Marhaug
Tapes 1990-1999
Pica Disk/www.picadisk.com
Norske Lasse Marhaugs Spaghetti Western Rainbow är en hyllning i fyra satser till Sergio Leone och Ennio Morricone. Det är en bländande vacker uppvisning. Svepande klanger skapar ödelandskap, loopar driver intensivt in musiken i vår hjärna. De upprepas i snäva cirklar, som liknar ett slags rytm, men mer är som envisa böljeslag. Den sista satsen, The Endless Gundown, börjar som en parafras på Morricones musik. Gitarr och piano skapar riffiga, minimala figurer och spänningen stiger dramatiskt likt influensafeber. Så småningom späds ljudströmmen ut med avlägsna röster och kulminerar i ett magnifikt brus. I avslutningen hörs ekon av ledmotivet under en ocean av förtätning. Det känns nästan vemodigt när en ljudvåg sköljer bort de sista resterna av stycket. Klangerna försvinner i ett dystopiskt känsloläge. Är detta ett verk av en melankoliker eller rätt och slätt en lek med musikaliska stämningar från spaghettiwesterns mästare?
Spaghetti Western Rainbow kastar ett blixtljus på många frågor kring noise, elektronika – och laptopmusik, för det är ju ofta bakom datorskärmen Marhaug syns idag. Verket avtecknar sig ännu tydligare mot den nya boxen Tapes 1990-1999; en tidstunnel med 43 spår överförda från kassetter med små upplagor som ursprungligen spreds på konserter. De äldsta exemplen är gjorda av en sextonårig Marhaug. Han spelar in, klipper, använder konkreta ljudkällor och drar gränser kring det område han skulle komma att utforska. Och så han gör det! Tankar, intuitiva vägar, återvändsgränder och tappade trådar blir synliga och ger oss lyssnare tillgång till en unik musikalisk värld. Vi kan kronologiskt följa de första åren och uppleva hur ljudpuzzlet snabbt träder i full funktion och bitarna blir mindre och vassare. Det är lortigt och svinbra. I ordets mening noise. De brusiga, ursprungliga kassetterna passade bra för den här sortens musik, hårdtuggad för dem som har svårt att uppskatta skönhet i knaster, slammer, oljud, rundgång, vitt brus och svindlande ljudnivåer. Estetiken är typisk för det postpunkiga 90-talets musikaliska gör-det-själv-anda. En atmosfär av underground lyser ur den elektricitet som sällan sprakat så vitalt som här. Till detta kopplas gärna en särskild underförstådd hållning som så ofta i subkulturer och kulturella nischer. Låt oss kalla den ”att skapa under motstånd”. Det finns en dubbelhet i att uppleva exklusiviteten förvandlad till en egen kvalitet; ex-cludere innebär både att själv utesluta och att bli utestängd. Vad är tvingande omständigheter och vad är självvalt? Följdfrågan blir om konst och kultur görs bäst i motstånd? Det ligger nära till hands att tycka efter fem timmar med Marhaugs Tapes. För det finns många stycken att frälsa tvivlarna med på dessa fyra cd. Den drygt nitton minuter långa Miss Plastic Murgatroid’s Red Metal Wet Dream från 1999 är en sanslös orgie i ljudlust, som inte tappar fokus och koncentration en enda sekund. Omständigheternas estetik med förhållandevis enkla tekniska medel och dito ljud är här genialt utnyttjad. Detta slags musik är konkret, extremt påtaglig, den existerar exakt så som vi hör den: den kommer så nära ett akustiskt objekt man kan.
Frågan är hur en musiker idag hanterar motsvarande estetik med bättre, mer utvecklade och sofistikerade medel, och när exklusivitetens aura av motstånd därmed kanske har försvunnit. Jag hör nu att jag låter som en mossig, otidsenlig romantiker, som hyllar begränsade omständigheter och konstnärlig troskyldighet. Det är inte meningen, för Marhaug var naturligtvis under kassettperioden en lika sofistikerad och medvetet utlevande musiker som nu. Uttrycksförmågan i Tapes brusar vidare rakt in dagens musik av Marhaug. Men det är intressant att iaktta vad som händer, då han går utanför de landvinningar han stakade ut från början. Man kan jämföra med en abstrakt geometrisk konstnär som tillåter att åskådaren ser hans blå färg som himmel och kvadraterna som hus. Det abstrakta löses upp och öppnar för helt nya förväntningar, formuleringar, dimensioner, ja, kort och gott en annan estetisk och moralisk hållning. En liten förskjutning i ett avgränsat konstnärligt område får en dominoeffekt. Det är just vad som händer i Spaghetti Western Rainbow. Lasse Marhaug har med ett gammaldags uttryck gjort en tonmålning. De kollageartade klippen fogas samman med stämningsskapande avsnitt, som hämtat material ur filmens värld och dramaturgi. Istället för den objektlika slutenheten i exemplen från Tapes öppnar Marhaug för vida referenser, som delas av många människor. Det blir en annan sorts verk än i Tapes. Eftersom jag inte är så intresserad av spaghettiwestern går antagligen en del av innehållet i verket mig förbi. Men jag tänker att Lasse Marhaug på ett plan skojar med oss. Gravallvaret i verket bäddar för det, liksom känslan av pessimism, som skarpt kontrasterar mot den sprakande och frustande uttrycksviljan i boxen, som lätt kan tolkas som stark konstnärlig optimism. I mina öron och ögon leder inte sällan förfining till subtil pessimism; känslan att inte komma längre… För att själv nå vidare i lyssnandet hör jag på Spaghetti Western Rainbow i ekot av Marhaugs andra skivor och projekt – i Jazzkammer, med Maja Ratkje, till exempel. Och då träder verket fram konkretare, ett slags tillbakalutad lek, eller som tidigare generationers jazzmusiker skulle säga, ett ”intermission riff”. Starkt profilerat. Det kanske är den förfinade pessimismen Marhaug givit en formulering i Spaghetti Western Rainbow för att få syn på den och komma vidare?
(Thomas Millroth, Nutida Musik)
Lasse Marhaug
Tapes 1990-1999
(Picadisk 001)
Selv om Lasse Marhaug ganske ofte gir ut skiver, er det ikke hver uke, eller hvert halvår, det kommer en så fundamental pakke som Tapes 1990-1999. Her er fem timer tatt opp fra kassett til CD – fra den tiden det var kassetter (over 100 i tallet) han gav ut, før laptopen kom og Marhaug ble en respektert komponist/lyddesigner, en omgjengelig opprører som gjerne samarbeider og ugjerne fyrer opp mer fuzz enn høytalerne allerede har.
Den gang drev han platelabelen Jazzassin Records (pluss kassettlabelen Tidal Wave Recycling), og denne boksen markerer ny start med Picadisk. Prøver han å plante fortiden bak seg? Marhaugs ”ca. 40 beste” er spredt kronologisk på 4 CDer, sånn at utviklingen, eller den estetiske geneaologien, kan følges på punktet. Det er mye man kan si om låttitlene og de avbildede originalkassettcoverne, og noe av det blir nok sagt automatisk, men her blir vi nødt til å la dem stå som en krysning av livsutfoldelse og villet absurditet (i seg selv motsetninger). Linernotes-heftet består også av to gode tekster, av Origami-kameraten Tore Honoré Bøe og Tommy Carlsson fra svenske Segerhuva Records. Begge streber de etter å gjeninnsette ord på kassettmediets ærverdighet. Selv prøver jeg fysisk å si: ”for én gangs skyld en best of-utgivelse som ikke inviterer til mimring.”
Men klarer det ikke. For i det vakuumet vi prøver å opprette rundt oss som coole lyttere, spratt nettopp Marhaugs tidligste musikk uforsvarlig opp. Isteden for å øve gitar eller utforske rocken som liv, satte Marhaug seg til på sitt nordlandske guutterom med kassettspillere (en dobbelbetydning av Tapes her, selvsagt) og sveipet skummet av AC/DC og Napalm Death, siden Swans og Throbbing Gristle. Etter at han oppdaget støy som interkontinental business, har han fulgt i vindene til særlig Merzbow, men også maksimalister som Incpacitants, Fennesz, John Wiese og Government Alpha. I de senere år har han plukket opp gitaren, på ikke-skolert vis, og gitt ut plater med ”rock” i tittelen. Han spiller gjerne på jazz- eller metall-festival, og man merker innflytelse fra suksessrike crossover-prosjekter som Sunn O))), eller en politisk ekstremist som Dror Feiler.
Der man på Tapes 1990-1999 finner spor med samplet blås og perkusjon (dilettantisk hakking på trommemaskin), har Marhaug i senere tid svettet i spann med profesjonelle virtuoser som Feiler, Paal Nilssen-Love og Frode Gjerstad. Ringen er liksom sluttet.
Og ringen går rundt der skraphaugen stod, med objektene som ble kastet mot den harde himmelen i stedet for å brennes. Ned på Saltens spretne ødemark falt perfekte glasskår; fra de minste til de største norgesflak. Og gav så evig gjenklang, på godt og vondt, som en type stemingsmusikk. For den unge Marhaug er dét å trykke på en knapp noe á la dét å tre en hette over hodet (på seg selv eller lytteren?).
De eldste snuttene stammer fra da Marhaug var 16, den aller eldste, ”Untitled”, høres ut som amplifisert vindsus med elpiano under. ”Delirium Actum” er et åpent collage med gjenkjennelige røster fra Dagsrevyen og voldsfilm, ”Consequences” tåker så til kollasjen og tripler energien. Allerede her var det åpenbart: Støy er like mye det som skal latterliggjøres og overvalses, som selve den intense ulyden. Dersom humoren i Frank Zappas musikk utgjør et element av ”støy”, og dersom 1990-tallet var tiåret ”when surface was depth” (døpt av kulturhistorikeren Michael Bracewell), så er Lasse Marhaugs tenåringsavleringer (nesten utelukkende utgitt under morderpseudonymet Herb Mullin) en fin prosesjon inn i en musikktid da industri-generasjonens redskaper skulle avpolitiseres og føres over i arbeid på rent liv, i multiplikatorisk format. Samfunnets støy skal ganske riktig sprenges av den musikalske, men samtidig skal musikken være en tegning av det grenseløse.
Marhaugs tidlige fargeblyanter manøvreres med prøving og luft, og gir en overhengende dataspill-aktig asymmetri. Den basiske bruken av rytmikk og loops slår meg, særlig på ”Urethra”, ”Immortal, Unchained, Dumb” og ”Living Breathing Slab of Meat”. Kanskje et sted mellom noe av Bruce Gilbert og kinesiske undergrunnsartister som Zhong Minjie. Asosial punk, av skuffer som ikke lages lenger i de rike delene av verden.
Mot slutten av CD1 sniker de mer ”tradisjonelle” noise-utblåsningene seg innpå, dog stadig med en duggtydelig slag/spark-sjarm. CD nummer to er på sin side nesten helt uten pusterom. Her jabbes det av gårde på en racerbane av det man måtte finne på å avskrive som støy punktum, med seks dype spadestikk fra 1996 da Marhaug kanskje var i en overilt ”finne seg sjæl”-modus. Bare ”Music On Tape” kan sies å by på grimase med karakter. Greit nok at hele boksen ikke er ment å skjæres gjennom i én mums. Men her blir man nesten lurt med noe som egentlig ikke er variasjon; særlig slik som det avsluttes med en ekstra grå halvtime ”Monster”.
At CD3 er noe annet igjen, merker vi med en gang på den corny jazzskummende ”Untitled #2”. Igjen brer det seg ut en mer industriell trykknapp- og romle-holdning, samt mer kreativ bruk av feedback; som i ”Sleeping City Sickness”, der den skråler utover fra et brannhydrant-perspektiv. Vi finner også nedfall på det helt konkrete, så som en kuleramme-liknende minimalisme i ”In Arabian Icecream”. Kun ”Rotterdam” og ”The Girl Who Always Eats Chocolate” nærmer seg en buldrende eminense i grått.
Med ”More Guts Than Brains”, første spor på CD4, er vi over på en noe mer datamaskinell lydflate, i nærheten av et ”lowercase”-uttrykk Jazzkammer skulle begynne å utvikle like etterpå. Energien knyter seg fast på et knitrenivå, i stedet for å være maksimalt slående og utadvendt. Men allerede på ”Out” og ”On-Off” fra 1995 hørte vi slike tanker tale. ”Side B” og ”Megadecimal Shriek” tar oss i spiss rakett tilbake til jerngrøten fra tenårene. De to helt siste er begge rene samarbeidsspor med svenske Bad Kharma (Ronnie Sundin), og begge er blant det beste og mest fargerike (gå etter tittelen ”Miss Plastic Murgatroid’s Red Metal Wet Dream”).
Ellers må man kunne si at Marhaug ved 1998-99 tydeligvis besluttet å sentrere sitt jeg rundt et kompakt kaos av lyd, en livsfrådende trygghetssikring av noise-genren, som han den dag idag holder fast på. Men i et slikt bilde er avstikkerne like viktig, for en som kan lide med både Madonna og Morton Feldman. For Marhaug er det umulig å bare gjøre én ting, men dét betyr også at når han først skal lage ren støy, så står han rakt på begge beina. Marhaug blir aldri blant dem som gjør maksimalt cut-up-kaos av det de tar i, og lar seg samtidig heller ikke psykedelisere, konseptualisere, jazzifisere eller lydkunstifisere – noe som fort kan skje hvis man lar selvbevisstheten ta overhånd, og dermed gjør et utgivelsesprosjekt som dét vi har her, umulig. (En plate som i alder og målgruppe kan sidestilles med denne, nemlig John Wieses retrospektive Teenage Hallucinations 1992-1999, er jevnført atskillig blodigere og mer nerdy.)
For dette er Marhaug før han gikk digitalt, og jeg har ennå ikke svelget noe svar på om det er ”bedre” eller ikke. Jeg vet at albumet Science Fiction Room Service fra 1997 er friskere og flottere enn The Shape Of Rock To Come fra 2003. Men med retroutgivelser som dette blir bildet mer komplisert. Marhaugs smakssans for lyd har nok neppe forandret seg. Og vel heller ikke armen som fører vuggen som troller ut konsekvente, vertikalt liggende støyelementer. Så da?
Prøver man bare å bygge, faller man. Den allerede legendariske ”Marhaug-boksen” er og forblir en langsom reise tilbake, et blikk på tungas opprinnelige pikselsammensetning. Hvis man da ikke vil dukke hodet kjapt under, i dybdens overflate, for å sniffe i seg litt oppripet kassett – før alt brenner ned sakte.
Man kan også bare gi opp å tenke tid, gi opp å tilskrive støyen en nostalgisk frelsesseffekt: Snarere handler det om en absolutt simultan ødeleggelse-og-gjenoppbyggelse. Slik er det logisk at evigheten tar musikken på Tapes 1990-1999. (Sindre Andersen, Parergon)
Lasse Marhaug – ‘Tapes 1990-1999’ 4xCD (Pica Disk)
‘Tapes 1990-1999’ isn’t just the retrospective its titles announces,
but an historical insight into – and narrative of – Lasse Marhaug’s
noise-making during the 1990s as carried into effect (and produced
for) the audio cassette format.
Flicking through the accompanying booklet provokes one’s own
nostalgia, mine peaking with the satisfying likes of ‘Bullet In The
Tape’, ‘Audio Explosions Every 10 Seconds’ and ‘Music On Tape’ (on
Spite, Extraction and Betley Welcomes Careful Drivers respectively)
together with a number of absorbing split and collaborative releases,
all part of harsh noise’s 1990s cassette heyday and also my own
increasing immersion and undoing. These epitomising releases colour
Lasse’s work today, and also incline a retrospective listening of the
older work resurfaced for this boxset.
Fittingly the cassette itself was a significant source of inspiration
and manipulation for Lasse’s work, early Zonked Scum and Herbert
Mullin material a jumble of juvenile, but listenable, tape collaging
which presents as an outward manifestation of Lasse’s initial
experimentation which – like much collage work incorporating media
samples – sounds a little dated now but certainly unhesitating and
eager, most of the first disc (and first half of the decade) working
to slowly increase the distortion and aggravation to this work (then
still under the Herb Mullin pseudonym).
Tracks from Egoproblem’s ‘Exit Tape Kill’, also the first TWR (Lasse’s
long-standing label) release excerpted here, mark 1995 as perhaps the
year of maturation, the two tracks presented launching a harder, far
meaner assault which is a prescient roadmark referenced again and
again as an insistent noisiness takes over Lasse’s output from this
time.
After some initial introductions on the first disc, disc two finds
Lasse colliding with noise makers and labels worldwide, releases
occurring on the likes of Mother Savage, Bawler and BWCD (coinciding
with greater international presence on Lasse’s own labels) as his
noise goes through increasingly confident textural explorations and
abutments – no doubt influences by some of those initial musings –
while bravely retaining its bristling thunder. Taking up almost half
the second disc, and worth the purchase of this set alone, is an
extended and aptly titled collaboration with Macronympha “Monster”
which works a constant and quite detailed barrage of wounding harsh
electronics and concreteness which again signify a particular point of
progression which influences what then follows.
Disc three almost seems to acknowledge the difficulty in following
“Monster”, the frustrated junk mauling of “Wish You A Merry
Christmas”, bruising punches of “Sleeping City Sickness” (a
collaboration with Grunt from the ‘Mad Emperor Anal’ C-30 on Freak
Animal) and lashing of “Ladyrock” maintaining the exuberance although
“Multimood” and “Rotterdam” show an early weariness while material
from the ‘Always Something’ release on TWR evidences a near
dissatisfaction with harsher efforts, exhibiting early ‘outsider’
tendencies which would come to bear on Lasse’s work more over time.
The fourth disc further transitions the central works, a more
methodical and repetitious methodology evident on material such as
“More Guts Than Brains”, “Megadecimal Shriek” and “I Like Violence”
balanced by traditional racousness in “High Hello” and the first
couple of Bad Kharma collaborations, with “Development Hell” torn
between the two approaches. 1998 and 1999 leave Lasse with a dilemma
nearly resolved in that decade, divergent themes instead seeded for
further exploration and development beyond the scope of this set.
The constant is the cassette format itself, clarified by Tommi
Keränen’s careful mastering which has salvaged the blunted production
and frequency characteristics of the format, the presentation also
relying heavily on the previous artwork. Overall the content is not
perfect – for such an extensive collection that was always highly
unlikely – but it does maintain its narrative while touching on a
large number of highlights or ‘important’ cassette works, and the
choices are sensible in also avoiding any truncation or unfinished
ideas. (Chris Groves, Night Science)
|
